sholahoppsan.
idag fick jag skäll, av mig själv,
fast det är ändo inte mig själv.
det är någon jag inte känner igen,
någon ja aldrig känt igen,
mamma sa alltid "prata aldrig med främligar"
men som liten kunde jag inte låta bli att prata med mig själv,
mitt andra jag,
jag förstod kanske inte orden som mamma gav i min hand,
kanske var det för att jag nog aldrig förstod dom,
jag för stod bara mig själv.
jag hittade min favorit låt -när jag var liten- nyss,
jag blev fedt glad och gråter lite,
tänker på allt som hände förut,
allt bara flyger runt i mig,
som en flod.
och jag undrar hur mycket det krävs för att jag ska bryta ner helt,
och tack till alla underbara söta vänner som stöttar mig.
<3

förlåt att jag aldrig tar upp allt irl,
men jag känner att jag kmr bryta ihop då.
och jag orkar inte det.
inte framför er.
jag älskar er.

blablabla, ska gå ut snart, träffa simon som vanligt. :)
men tror jag ska ta en extra lång promenad. sätta mig någonstans,
gråta och lyssna på musik.
jag skriver senare kanske.

pusssssssss